Orosmoln

Ibland räcker man inte till, man har sina egna slag att klara sig igenom... Idag sjönk jag, men precis innan jag kom till stadiet: obotligt ledsen. Så sa jag till E att jag inte mår så bra. Han fattade med en gång, det är dagar som dessa. Då han är snäll och jag får slappna av med mig och mina tankar som jag kan bli låg. Vaknade t.ex. av att älskade hade lagat frukost åt mig, sen var det en mysig promenad med vovven som var hur duktig som helst i kopplet. Sen var det att bara slappa, men då kommer alla tankar. Mina mardrömmar som påminner mig alldeles för mycket om det förflutna och folk runtomkring mig som mår dåligt, min fot som aldrig vill bli bra...och vart är min motivation? Har jag tappat den någonstans?

USCH! Vissa dagar är bara helt onödiga, man ska bara försöka sova bort dem!

Jag är stark, jag har det bra...jag är älskad och jag älskar.

Det finns inget viktigare