Idag har jag haft lite smått panik över livet, hur ska ett "liv" vara egentligen?
Chattade med underbara M idag och vi kom fram till att vi båda känner samma sak. Jag tycker hon verkligen lever det och åstadkommer saker med sitt liv och hon sa hur hon reflekterade över mitt liv. När jag läste hur hon såg mitt liv så kände jag : jahapp...då är jag färdig, dags att dö med andra ord! * jag skämtar såklart, det sas med en massa ironi!*
Sen på väg till jobbet så pratade jag med min kära kusin om samma sak, hon förstod mig lika bra som M. Då väcktes en fråga, är det en typisk kvinnlig sak att inte vilja "fastna" i samma spår? Är det bara vi som tänker för mycket om vart vi är i livet och vad vi åstadkommit eller är detta typiskt mänskligt? Jag menar om jag inte hade detta så kanske jag hade känt att: "Visst jag har rest en massa men jag har ingen fast punkt i livet" ? Kan man någonsin bli nöjd? Även om jag avskyr tanken att "bli nöjd", för då stannar man där. Jag vill aldrig nöja mig men jag vill inte heller gå miste om att bli glad för det jag har. För helt ärligt, vi har väl det ganska bra?
Av någon anledning så duger det bara inte..... och nej jag ska inte skaffa barn ännu. Det får bli om 250 livskriser till ;)
Ja, ville bara skriva av mig lite. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren!